new start
I'm outta here.
känner ni fortfarande för att följa mitt oändligt spännande liv så får ni göra det här i fortsättningen!
all good in the neighborhood.
sometimes, like tonight, I question if you are real.
maybe you're just an illusion of a memory of a dream I had once?
then I remember how you look at me that way you do right before you are about to kiss me. you look as scared as you look happy and I know that not even I, with my great imagination, can come up with something as intense as that look.
new shoes.
Igår köpte jag nya skor. Dem var himla fina och dyra men oj vad de ställde till med problem. Jag skulle åka på en trevlig fest hos Ida i Rissne och tänkte att jag kvällen till ära skulle ha på mig mina nya skor. bra idé tänkte jag då men när jag redan efter den korta promenaden till bussen kände hur blåsorna började komma smygande så ifrågasatte jag mitt beslut. det var dock försent för att byta skor så jag försökte gå med lätta steg resten av vägen. När jag äntligen kom fram till Ida så var stegen inte lätta längre utan blåsorna hade utvecklats till sår och det var med lättnad jag tog av mig skorna och gick in till vardagsrummet där festen var på gång och jag snart glömde bort mina sårade fötter.
Jag tog tunnelbanan från Rissne sen på natten. jag ville skrika av smärta när jag snörade på mig skorna i hallen men då jag hade bråttom till tåget samt att mitt sällskap redan försvunnit ut genom dörren så bet jag ihop och haltade efter så gott jag kunde. När jag efter en lång tunnelbanefärd tillslut kom fram till brommaplan, full och jävlig, så kände jag hur mina hälar blödde i skorna. När jag sedan såg att nästa buss inte gick förrän om 30 minuter ville jag gråta och kanske kom det en liten tår av frustration, det är inte omöjligt, men jag bet mig i läppen och stod där i något som kändes som en evighet. tog en cigg. väntade. tänkte på sommaren. tog en cigg. försökte ignorera att jag till råga på allt plötsligt blivit extremt kissnödig. tiden gick och äntligen kom bussen. jag fick sitta bredvid otroligt taggade snubbar som sjöng sånger och tryckte på stopp-knappen på varenda jävla station trots att absolut ingen skulle av. När jag snubblade av bussen så hade det börjat regna. Jag fick nog, snörade av mig skorna och traskade svärande de sista kvarteren hem i strumplästen. kallt. blött. jävligt. När jag kom fram till huset hittade jag såklart inte nycklarna och vid det laget höll jag på att kissa på mig så jag hukade mig bakom häcken och kissade. japp. där satt jag, med skorna i handen, sminket rinnande, blöt som en hund i håret och en cigg i mungipan och pissade på garageuppfarten. classy. jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kom i säng men när jag vaknade imorse så mådde jag inte 100% skitbra. Mina hälar sved och när jag tittade på dem såg jag att de i stort sett var flådda på allt skinn och ersatta med två köttiga och variga skavsår. mitt huvud dunkade. Barfotapromenaden i regnet hade spätt på min förkylning rejält och jag hade svårt att andas genom näsan (jag misstänker att det inte heller hjälpte att jag somnat i mina dyngsura strumbyxor). Jag släpade mig upp och möttes av pappa som tyckte att jag såg förjävlig ut och försedde mig med en göttig frukost och starkt kaffe. Jag har spenderat hela dagen i soffan och mår fortfarande ganska kass men jag måste ändå säga att jag är jävligt nöjd med mina nya skor.
plans.
Rastlösheten börjar komma krypande. det var ungefär en månad sedan jag kom hem från tågluffen och jag saknar den, livet längs rälsen och sommarvärmen. mest av allt saknar jag spanien och jag vill åka tillbaka. snart. det verkar också som om jag lämnar sverige bakom mig för ett tag i början av januari. allt är löst med studierna och jag har ingenting som egentligen håller mig kvar här efter den 15 december när förtsa spanskakursen slutar så det är bara att dra. härligt. det lutar åt london men de sista dagarna har jag känt mig sugen på att planera om och flytta till spanien istället. men vi får se hur det blir. london har ju alltid varit lockande. åka ska jag iallfall och det är den vetskapen som håller mig på banan just nu.
alone together
Jag lever i en väska, som jag alltid velat. det är fantastiskt, det är det verkligen. jag upptäcker att jag har så underbara vänner som ställer upp och låter mig inta deras soffa utan minsta tvekan när jag ringer med kort varsel och ber om någonstans att sova för natten. det är fint. vänskap är fint. mina vänner är fina. allt är alltså fint och jag är så otroligt tacksam för alla som ställer upp. jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite ensam ibland, trots att jag är omgiven av alla dessa hjältar. det är som om jag hälsar på i andras liv för några dagar, gör deras soffa till mitt hem, anpassar mig efter deras vanor och lever deras vardag tills det är dags att, ta sitt pick och pack och flytta på sig. till nästa soffa, nya vanor, andras vardag. det är spännande och varierande men ibland när jag vaknar i någon annans vardagsrum så kan jag inte låta bli att tänka: "vad gör jag här?" och sen är framtidsångesten framme. det är lite som en jojjo. frihetskänslan i att flytta runt och inte direkt ha några måsten slåss med framtidsångesten. friheten vinner oftast men vissa mornar vinner ångesten och då smakar morgonkaffet lite beskare och morgonciggen känns lite giftigare.
do you want a fag love?
Jag har blivit smått förälskad i en britt under min tågluff. jag förstod det inte riktigt då men nu i efterhand förstår jag att jag nog faktiskt sumpade en potentiell romans där när jag misstog alla raggningsförsök för skämt. *stupid* vi träffades iallafall i Barcelona och spenderade timmar och timmar och timmar med att prata och han var kul. men mest var han intressant. och himla söt måste jag säga. och den där dialekten.. mm. charmigt. Jason alltså. från Birmingham. han gav mig sin mail, jag skulle komma och hälsa på honom var det bestämt, men självklart kommer jag inte ihåg den och jag hann inte leta upp honom något mer innan jag och stina skulle åka vidare mot frankrike. jävla oflyt hela tiden. kunde ha blivit någon bra tror jag. men jaja.
Jag har blivit rånad också. det inträffade när jag satt på en trappa med Jason och vi pratade om livet och mådde himla fint och sen kom det en snubbe som lurade oss, greppade min väska och rusade iväg. Jag blev mest chockad och imponerad över hur skicklig rånaren var på sin sak men Jason vräkte ur sig ett mycket charmerande "Bullocks!" och sprang efter tjuven. han hann ungefär 5 meter innan han stannade för att tjuven hade försvunnit spårlöst på gatan. jag deppade inte så mycket över rånet men klart det är krångligt att fixa nya kort och en ny mobil och så. det värsta var nog att han fick med sig kameran med alla bilder från resan, damn. jag har iallfall stulit en bild från beth, en annan trevlig britt vi träffade i barcelona. hoppsan, Jason var visst med på den. kolla vilken man han är, bär folk på ryggen och kan fortfarande se sådär himla mystisk, oberörd och söt ut. åh... ehe. ni ska veta att det hände annat häftigt på resan också, det är bara det att jag är lite smått småilsk på mig själv för att mitt minne är som en guldfisks. om fallet vore annorlunda kanske jag hade varit påväg mot birmingham nu. gah. men ja, mer europahistorier kanske kommer, nu får ni nöja er med den här. japp.
Well I'm going where the water tastes like wine. We can jump in the water, stay drunk all the time?
försöker skriva lite om hur jag mår men kommer inte på någonting vettigt att säga förutom att life is gooood. så Canned Heat får snacka lite för mig ikväll och försöka förklara saken närmare. peace.
semester på obestämd tid.
jag lever det lediga livet i stockholm. har väl i stort sett flyttat hit nu. eller kanske inte på riktigt, mina saker är ju fortfarande i lindesberg. jag ska bo i lindesberg i ungefär 5 dagar till i mitt liv, sedan drar jag på tågluff och sen flyttar jag ju på riktigt riktigt och kommer bara tillbaka på besök. jag möter nog den här förändringen med skräckblandad glädje tror jag. jag har ju trots allt väntat på den här dagen så länge jag kan minnas. men jag kommer ju sakna att bo under samma tak som mamma..
jag har hunnit med mycket sedan min semester startade. jag har tyvärr inga bilder men jag försöker förklara lite kort ändå så får du försöka hänga på så gott du kan.
helgen bestod mest av häng med pappa och maja, det var mysigt. sen på måndagen så träffade jag daniel och milli och vi åt asiatiskt, drack vin, pratade om livet och sen när det blev sent följde jag med daniel hem till hans tillfälliga boende i Vårberg. där shoppade vi på trevliga små orientaliska livsbutiker och sen blev det lite för mycket av det roliga för min del så jag spydde mest rosa och däckade på soffan. det var ju lite trist men kändes genast bättre när jag väcktes av en engelsk frukost. jag följde daniel till skolan och gick hem till milli och sov vidare i några timmar. sen gick vi på stan och jag bakissvettades, provade underkläder och åt indiskt. fin dag. ikväll har jag en dejt med Ida och sen väntar kapten röd och movits! på oss på mosebacke. jag är lite arg för att jag missar The streets på skeppsholmen. så arg att jag faktiskt inte vill skriva mer om det nu. byter ämne. imorgon fyller vackra milagros llenas 22 och det vankas kalas! fantastiskt trevligt. helgen som kommer är lite luddig men på måndag ska jag förhoppningsvis se Primal scream med daniel. herregud vad pengar det går åt. men trevligt är det allt. japp. nu ska jag in och fika med milli och tom visst. gött. hej.
ännu en gång: kaos
Jag skriver en mening, raderar den, påbörjar en ny, raderar, tänker att det kanske går lättare att försöka sammanfatta hjärnkaoset med penna och papper - old school. skriver en rad, suddar ut, börjar om, kladdar över med blyerts, försöker formulera någonting klartänkt och smart men inser snart att det fan inte är lättare med papper och penna, bara mer krångligt då pappret blir kladdigt och skrynkligt av allt suddande. jag återvänder till tangentbordet. inser att alla ord och tankar jag ville få ner svart på vitt är helt plötsligt som bortblåsta. jag som hade det på tungspetsen, inom synfält, så nära. fan fan fan vad svårt det ska vara, det borde vara ganska enkelt egentligen. att bara skriva ner vad man tänker liksom. det borde ju vara som att skriva av en sångtext som man hör kan man tycka. fast det kanske egenltigen är samma sak? man lyssnar på orden, försöker skriva i samma takt som de kommer och sen skriver man lite för sakta, hamnar efter, fokuserar så mycket på de orden man missade skriva ner att man glömmer att lyssna på de ord som sägs och helt plötsligt är man lost. tappar bort sammanhanget och trycker på repeat för att fylla i de luckor man missade. ja, det är nog ungefär samma sak. förutom att det inte finns någon repeatknapp när man försöker anteckna sina tankar och känslor och sånt. deap shit.
tankar om jobb.
jobb. en mycket mystisk uppfinning. att larma av och låsa upp dörren till en tom tegelstensbyggnad kl 05.45 på morgonen och veta att man ska befinna sig där i 8 timmar. att veta att man inte har någonstans att fly och att alla räknar med en fast alla vet att i stort sett vem som helst skulle klara av samma jobb. att stirra på klockan och maniskt försöka få den att gå snabbare men endast lyckas med motsatsen. att andas ut när man promenerar hemåt vid arbetsdagens slut men sedan sätta andan i halsen när man inser att man har en precis likadan dag framför sig dagen därpå. att försöka peppa sig själv med att det bara är 5 veckor men sen få panik när man kommer på att det faktiskt inte bara är 5 veckor utan antagligen resten av ens aktiva liv, kanske inte just i den tegelbyggnaden men någon annan stans. jag har lite svårt att se en mening i denna process men jag försöker tänka på pengarna och hålla tummarna på att i framtiden hitta någonting som inte driver en till vansinne utan är uthärdligt.
jobb. det är egentligen inte själva jobbet som är det svåra för mig att acceptera, jag jobbar gärna hårt och bär tugnt och svettas och blir skitig eller stressad. det är mer själva grejjen med att veta att man SKA vara någonstans en viss tid, SKA göra visst jobb, SKA leva upp till förväntingar, passa tider och bete sig som en bra arbetare. när jag delar med mig av dessa funderingar brukar de flesta säga något i stil med: "men lilla gumman, det är ju så livet är för alla andra och alla andra klarar av det. det kommer du också göra, du vänjer dig!". det verkar alltså vara meningen att man ska ha tråkigt och stå ut så länge att man vänjer sig, för det gör ju tydligen alla andra och det är inte så att jag inte fattar att alla måste jobba och dra sitt strå till samhällsmyrstacken men det är nog det här som stör mig mest tror jag. tanken vid att man helt enkelt måste vänja sig vid fenomenet arbete och jobb.
Grekland - Parga - 2011
Jag kom hem från Grekland i måndags. Jag har inte haft nöjet att upptäcka Grekland tidigare i mitt liv men nu var det alltså dags, vi valde efter lite efterforskningar på nätet att bege oss till den lilla hamnstaden Parga och oj vilket fint val det visade sig vara!
Staden bestod av små kullerstensgränder, stånd som sålde allt från olivolja till solglasögon, trappor, restauranger, barer och återigen trappor (jag har fortfarande träningsvärk i benen av de där jädrans trapporna!).
Stranden Valtos låg bara ungefär 1000 trappsteg och en nedförsbacke bort och den var underbar. där spenderade vi många timmar varje dag, det var så varmt att stillheten på stranden och närheten till det svalkande medelhavet faktiskt var det enda alternativet under de hetaste timmarna på dagen.
När vi fått nog av solen drog vi oss tillbaka från stranden och ägnade eftermiddagen åt återhämtning, oftast i form av afterbeach följt av en kall dusch och en kall Mythos på hotellrummet.
På kvällarna njöt vi av fantastisk grekisk mat, Ouzo, grekisk musik, shopping och billiga drinkar. ja, Parga var finare än jag kunnat föreställa mig och den stillsamma staden var precis vad jag behövde. man kan nog säga att jag lyckades trassla ut det mesta av kaoset som har grott i min hjärna den senaste tiden. det var som en veckas rehab från verkligheten och mig själv ungefär. fantastiskt.
the truth vs. cowardice
ibland tar livet oväntade svängar. ibland vet man precis vad man måste göra samtidigt som kroppen skriker om att göra precis tvärtom. ibland undrar man om hjärnan och hjärtat inte känner varandra längre och ibland står man förvirrad och splittrad inför någonting som man bara några timmar tidigare tog förgivet. det är vid sådana tillfällen som man ibland kan känna sig lättad och vettskrämd samtidigt.
Florida
Florida var fint och vi hann med Miami, Key West, Everglades, Naples & Clearwater på en vecka. inte dåligt.
countdown
våren är på ingång och idag efter jobbet drar jag till sthlm över helgen. om ungefär 1 vecka kommer Jones hit, om ungefär 3 veckor åker jag till florida, och sen när jag kommer hem är det fan valborg. i slutet av maj håller jag på att planera en liten verklighetsflykt med mamma (capri eller kanske grekland?!) och sen är det sommar, värme och festival och sen är det plötsligt september och då drar jag på tågluff. mitt liv känns ganska fint dagen till ära och jag väljer att inte tänka på att jag efter den nämnda tågluffen inte har den blekaste aning om vad jag ska göra av mitt liv. det löser sig.. säkert! jag är för övrigt som besatt av Strokes nya och jag röker alldeles för mycket.
det där med shopping har aldrig fascinerat mig, förrän nu.
jag tog ledigt från livet ett tag.
min plan var att åka till sthlm över helgen för att åka på båtmässan och kolla på vasaloppet med pappa. efter det tänkte jag åka hem och packa om och sen åka till karlskrona resten av veckan. när jag kom till sthlm i fredags kom jag på att det var en ovanligt onödigt och korkad plan för det är ju så mycket enklare att bara åka direkt från sthlm ner mot blekinge - både billigare och smidigare. på lördagen klickade jag hem en billig biljett som skulle ta mig direkt till karlskrona på måndagen. när detta var gjort kom på att jag bara hade packning för två dagar... damn. var tvungen att åka till vällingby och köpa kläder för en vecka. då menar jag verkligen kläder för en vecka! trosor, strumpor, linnen, tröjor, byxor, tandborste, ja till och med en väska var jag tvungen att inhandla. som tur är var mycket av kläderna på superrea but still, det sved lika mycket som det kändes härligt i plånboken och på tunnelbanan hem måste jag erkänna att det kändes lite svettigt och panikartat. spontanshoppare? jag? verkligen? tydligen. nu sitter jag i mina nya kläder och dricker kaffe innan jag måste bege mig in mot city för att köpa lite mer saker, när jag ändå är igång och hetsspenderar så kan jag lika gärna löpa linan ut, glömde faktiskt några saker igår som är nästan absolut nödvändiga för en veckas verklighetsflykt. klockan 2 går tåget. peace.
