tankar om jobb.
jobb. en mycket mystisk uppfinning. att larma av och låsa upp dörren till en tom tegelstensbyggnad kl 05.45 på morgonen och veta att man ska befinna sig där i 8 timmar. att veta att man inte har någonstans att fly och att alla räknar med en fast alla vet att i stort sett vem som helst skulle klara av samma jobb. att stirra på klockan och maniskt försöka få den att gå snabbare men endast lyckas med motsatsen. att andas ut när man promenerar hemåt vid arbetsdagens slut men sedan sätta andan i halsen när man inser att man har en precis likadan dag framför sig dagen därpå. att försöka peppa sig själv med att det bara är 5 veckor men sen få panik när man kommer på att det faktiskt inte bara är 5 veckor utan antagligen resten av ens aktiva liv, kanske inte just i den tegelbyggnaden men någon annan stans. jag har lite svårt att se en mening i denna process men jag försöker tänka på pengarna och hålla tummarna på att i framtiden hitta någonting som inte driver en till vansinne utan är uthärdligt.
jobb. det är egentligen inte själva jobbet som är det svåra för mig att acceptera, jag jobbar gärna hårt och bär tugnt och svettas och blir skitig eller stressad. det är mer själva grejjen med att veta att man SKA vara någonstans en viss tid, SKA göra visst jobb, SKA leva upp till förväntingar, passa tider och bete sig som en bra arbetare. när jag delar med mig av dessa funderingar brukar de flesta säga något i stil med: "men lilla gumman, det är ju så livet är för alla andra och alla andra klarar av det. det kommer du också göra, du vänjer dig!". det verkar alltså vara meningen att man ska ha tråkigt och stå ut så länge att man vänjer sig, för det gör ju tydligen alla andra och det är inte så att jag inte fattar att alla måste jobba och dra sitt strå till samhällsmyrstacken men det är nog det här som stör mig mest tror jag. tanken vid att man helt enkelt måste vänja sig vid fenomenet arbete och jobb.
Kommentarer
Trackback