the wandering daughter

Jonas har åkt hem till Karlskrona och först nu när jag har varit ensam i sådär ett dygn märker jag att jag kommit av mig helt i mitt liv under sommaren. vet knappt vad klockan är och fråga mig inte ens om datum eller veckodag. jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag saknar skolan. jag saknar skolmatsalen och alla luncher och samtal som har delats runt borden därinne, jag saknar lektionerna i rörlig bild med mats oläsliga anteckningar, jag saknar lornas engelskalektioner och jag saknar damen i kafeterian som jag aldrig visste vad hon hette men som alltid var snäll mot mig. men mest av allt saknar jag att träffa mina kära homies varje dag! men ja, det är också ganska fint att vakna av alla studerande som springer förbi mitt fönster på mornarna påväg mot lindeskolan och veta att jag kan somna om, gå upp när jag vill och njuta av ännu en helt och hållet stressfri dag. men dessa stressfria dagar har också en förmåga att bli ganska.. tråkiga. men jag har ju inga pengar och inga sysslor så what to do? nej jag vet inte, jag har väl inget annat val än att leva vidare i mitt egna privata ingemansland tills jag kommer på nåt vettigt att göra.

peace