the wandering daughter

Jag befinner mig i Jonas soffa, han är i duschen och jag passar på att reflektera lite över året som gått. 2010 har gått så otroligt snabbt men samtidigt är det absolut det långsammaste året jag någonsin har varit med om. det känns som om det bara var några månader sedan jag firade in 2010 med slagsmål och tårar ute i skogen hos jonas klasskompis samtidigt som om det känns så otroligt avlägset. Det jag nu minns bäst med 2010 är nog samma som jag alltid kommer minnas; Känslan av att stå på ett studentflak tillsammans med de vapendragare man hade haft de senaste 3 åren och skrika lungorna ur sig i frihetens namn med hela stadens blickar riktade mot sig eller kanske hur det kändes att vakna upp efter studentnatten och få verkligheten slungad i ansiktet som en rak höger? Det finns många som har varit saknade år 2010, speciellt under den sista delen av året; här kommer några exempel på de mest påtagligt saknade: Jonas, alla de dagar och nätter han befunnit sig i andra delen av landet. Stina, alla de gånger jag har behövt någon att dela en flaska vin, ett paket cigg och livets mysterier med. Josefin, alla gånger jag behövt övertalas om att allt kommer att lösa sig. Jasmine, alla de gånger jag har velat lyssna på Bob Dylan och låtsas att jag är född en annan tid. Ellen, alla gånger jag har behövt skratta tills jag gråter. Felicia, alla gånger jag har kollat på serier eller varit bakis och önskat mig sällskap. Jessica, alla gånger jag vill tänka tillbaka och minnas hur fint allt var 2007/08 eller de gånger jag bara behövt en blick som aldrig dömer och alltid förstår. Om jag skulle beskriva året med 5 ord skulle det nog bli följande: Kaffedrickande, TV-tittande, Nikotinkickande, Frustration och Rastlöshet. Och om någon undrar förresten; mitt nyårslöfte är att fimpa. på riktigt. peace.