the wandering daughter

scenario: en mysig hemmakväll i vardagsrummet. mamma, syster och jag spelar gitarr, tommy sitter vid brasan och en mysig stämning svävar i luften. Systers pojkvän knackar på dörren och kommer in i rummet. stämningen förändras genast, pojkvännen lite halvnervös, mamman jättenyfiken och beslutad om att lära känna sin dotters pojkvän litelite bättre, tommys ständiga lugn, mitt egna försöka att hålla tillbaka skrattet över den väldigt klyschiga: "välkommen till familjen, känn dig inte besvärad alls även om vi alla vill veta allt om dig och om du sårar vår kära dotter/syster så dödar vi dig så känn ingen press på att göra ett bra intryck"-situationen som vi alla hamnat i. Jag tänker att jag ska bryta isen och göra allting mindre outhärdligt genom att spela lite Lilla Lovis (efter två öl verkar det som en bra idé, lovar.) "Lyssnar du på Lilla lovis?" frågar jag glatt pojkvännen och sätter på "spottar aldrig ut" på hög volym. mitt försök till att skapa en lättsam stämning misslyckas dock brutalt när mamman flippar ut och skriker "SÄNK!, STÄNG AV! och SÅ HIMLA ONÖDIGT!" medans hon kämpar för att hitta ett sätt att avbryta musiken som strömmar genom hela rummet. texten är oundviklig för alla och orden träffar som spjut. SUGER. KUK. TAMPONG. allt är kaos. när musiken plötsligt stannar tar det ungefär 30 sekunder innan systern och pojkvännen har ursäktat sig halvlamt och avlägsnat sig från rummet. ett par vassa och upprörda ögon stirrar på mig och egentlligen är alla upprörda ord som kommer ur mammans mun överflödigt för att förstå allvaret och känna spänningen i luften. jag hade tydligen förstört kvällen och satt pojkvännen, mamman, systern och (jag lyssnade inte så noga här...) antagligen hela världen och alla barn i afrika i en pinsam och onödig situation. jag har haft det på känn länge men då har det mest vart på ett kul och ganska charmigt sätt men för första gången känner jag mig nu på riktigt som familjens supersvarta får and i don't think i like the feelin'.  peace