the wandering daughter

den där satans rastlösheten kommer ifatt mig snabbare och snabbare nu för tiden. när jag letade efter mitt säte på flygplanet som skulle ta mig mot turkiet trodde jag att behovet skylle mättas för ett tag men i samma sekund som planet landande på svensk mark en vecka senare började oros-fröet gro och nu har det slagit ut i full blom och jag måste härifrån. visst, jag har ett jobb att gå till och en lön som rullar in. visst, jag dricker mitt kaffe och sparar för tillfället mina lungorna från ciggarettrök. visst, jag kommer säkert leva mitt liv längre än de flesta och jag har det allt jävligt bra egentligen men ändå kan jag inte låta bli att tänka att det jag helst av allt skulle vilja göra är att säga upp mig från livet som det ska vara, ta de få vettiga saker jag äger och bara dra. sätta mig på ett tåg med alla mina besparingar och en limpa cigg på fickan och veta att jag kanske aldrig vänder tillbaka, att jag aldrig måste vända tillbaka. destination okänd låter oroande vackert i mina öron och har alltid gjort... Iallfall så är det måndag morgon igen, alltså på riktigt, tar de aldrig slut? Jag dricker mitt kaffe och saknar min morgoncigg som vanligt men jag börjar vänja mig lite så det är iallfall inte lika jobbigt längre. Jag ska jobba hela dagen, har stängning på dagis och måste vara kvar tills sista ungen går hem. det är väl okej egentligen men inte idag, inte när jag har så fullt upp med mina tankar att jag inte riktigt kan förstå hur jag ska lyckas hålla koll på massa barn helt själv. livet rullar på som vanligt trots att ingenting är som det borde och jag börjar vänja mig vid det också, precis som avsaknaden av morgonciggen. peace.