the wandering daughter

ibland känns livet så himla gött. som när man vaknar halv 6 och knappt kan få i sig kaffet på grund av att man är så trött att man mår illa. som när man cyklar till bussen 20 minuter senare och det fortfarande är så mörkt ute att det skulle kunna vara natt. som när man stiger av bussen och märker att man har feber och måste gå runt med ett dunkande huvud och frossa hela dagen utan tillgång till värktabletter. som när man kommer hem igen och vet att man bara har några timmar på sig innan man ska upp halv 6 och cykla till bussen i mörkret igen. som när hösten gör sig påmind på riktigt och det inte spelar någon roll hur mycket man klär på sig för att man fryser lika jävla mycket iallafall. som när man inte har en aning om när man får träffa och krama på sin pojkvän nästa gång. som när man inte ens njuter av cigarretterna längre men ändå inte kan sluta. som när det slår en att man har blivit allt man inte ville bli när man fortfarande hade blå ögon.