the wandering daughter

Jag skriver en mening, raderar den, påbörjar en ny, raderar, tänker att det kanske går lättare att försöka sammanfatta hjärnkaoset med penna och papper - old school. skriver en rad, suddar ut, börjar om, kladdar över med blyerts, försöker formulera någonting klartänkt och smart men inser snart att det fan inte är lättare med papper och penna, bara mer krångligt då pappret blir kladdigt och skrynkligt av allt suddande. jag återvänder till tangentbordet. inser att alla ord och tankar jag ville få ner svart på vitt är helt plötsligt som bortblåsta. jag som hade det på tungspetsen, inom synfält, så nära. fan fan fan vad svårt det ska vara, det borde vara ganska enkelt egentligen. att bara skriva ner vad man tänker liksom. det borde ju vara som att skriva av en sångtext som man hör kan man tycka. fast det kanske egenltigen är samma sak? man lyssnar på orden, försöker skriva i samma takt som de kommer och sen skriver man lite för sakta, hamnar efter, fokuserar så mycket på de orden man missade skriva ner att man glömmer att lyssna på de ord som sägs och helt plötsligt är man lost. tappar bort sammanhanget och trycker på repeat för att fylla i de luckor man missade. ja, det är nog ungefär samma sak. förutom att det inte finns någon repeatknapp när man försöker anteckna sina tankar och känslor och sånt. deap shit.