the wandering daughter

kollar på Blood Diamond i skrivandets stund. Jag har sett samma sak tusen gånger förut, olika story - samma budskap och känsla. trots detta kan jag inte vänja mig, jag blir lika förbannad varje gång. jag blir lika sugen på att förändra och förbättra världen. jag vet att jag inte kan, ingen kan, men den där känslan sköljer ändå över mig varje gång jag ser, läser eller hör någonting om orättvisa, förtryck eller ren och skär ondska. jag har för längesedan gett upp hoppet om att rädda världen men någonstans i mig kommer den där envisa ådran om att kunna påverka till det bättre alltid finnas. precis som att anarkistens hjärta alltid kommer att vara fritt även om anarkistens hjärna förr eller senare inser att den i det större perspektivet inte kan göra någonting åt hur världen styrs av lagar, regler och pengar och därför skaffar sig ett jobb, betalar sin skatt och tillslut smälter in i mallen som samhället kräver.