alone together
Jag lever i en väska, som jag alltid velat. det är fantastiskt, det är det verkligen. jag upptäcker att jag har så underbara vänner som ställer upp och låter mig inta deras soffa utan minsta tvekan när jag ringer med kort varsel och ber om någonstans att sova för natten. det är fint. vänskap är fint. mina vänner är fina. allt är alltså fint och jag är så otroligt tacksam för alla som ställer upp. jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite ensam ibland, trots att jag är omgiven av alla dessa hjältar. det är som om jag hälsar på i andras liv för några dagar, gör deras soffa till mitt hem, anpassar mig efter deras vanor och lever deras vardag tills det är dags att, ta sitt pick och pack och flytta på sig. till nästa soffa, nya vanor, andras vardag. det är spännande och varierande men ibland när jag vaknar i någon annans vardagsrum så kan jag inte låta bli att tänka: "vad gör jag här?" och sen är framtidsångesten framme. det är lite som en jojjo. frihetskänslan i att flytta runt och inte direkt ha några måsten slåss med framtidsångesten. friheten vinner oftast men vissa mornar vinner ångesten och då smakar morgonkaffet lite beskare och morgonciggen känns lite giftigare.
do you want a fag love?
Jag har blivit smått förälskad i en britt under min tågluff. jag förstod det inte riktigt då men nu i efterhand förstår jag att jag nog faktiskt sumpade en potentiell romans där när jag misstog alla raggningsförsök för skämt. *stupid* vi träffades iallafall i Barcelona och spenderade timmar och timmar och timmar med att prata och han var kul. men mest var han intressant. och himla söt måste jag säga. och den där dialekten.. mm. charmigt. Jason alltså. från Birmingham. han gav mig sin mail, jag skulle komma och hälsa på honom var det bestämt, men självklart kommer jag inte ihåg den och jag hann inte leta upp honom något mer innan jag och stina skulle åka vidare mot frankrike. jävla oflyt hela tiden. kunde ha blivit någon bra tror jag. men jaja.
Jag har blivit rånad också. det inträffade när jag satt på en trappa med Jason och vi pratade om livet och mådde himla fint och sen kom det en snubbe som lurade oss, greppade min väska och rusade iväg. Jag blev mest chockad och imponerad över hur skicklig rånaren var på sin sak men Jason vräkte ur sig ett mycket charmerande "Bullocks!" och sprang efter tjuven. han hann ungefär 5 meter innan han stannade för att tjuven hade försvunnit spårlöst på gatan. jag deppade inte så mycket över rånet men klart det är krångligt att fixa nya kort och en ny mobil och så. det värsta var nog att han fick med sig kameran med alla bilder från resan, damn. jag har iallfall stulit en bild från beth, en annan trevlig britt vi träffade i barcelona. hoppsan, Jason var visst med på den. kolla vilken man han är, bär folk på ryggen och kan fortfarande se sådär himla mystisk, oberörd och söt ut. åh... ehe. ni ska veta att det hände annat häftigt på resan också, det är bara det att jag är lite smått småilsk på mig själv för att mitt minne är som en guldfisks. om fallet vore annorlunda kanske jag hade varit påväg mot birmingham nu. gah. men ja, mer europahistorier kanske kommer, nu får ni nöja er med den här. japp.