the wandering daughter

Jag lever i en väska, som jag alltid velat. det är fantastiskt, det är det verkligen. jag upptäcker att jag har så underbara vänner som ställer upp och låter mig inta deras soffa utan minsta tvekan när jag ringer med kort varsel och ber om någonstans att sova för natten. det är fint. vänskap är fint. mina vänner är fina. allt är alltså fint och jag är så otroligt tacksam för alla som ställer upp. jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite ensam ibland, trots att jag är omgiven av alla dessa hjältar. det är som om jag hälsar på i andras liv för några dagar, gör deras soffa till mitt hem, anpassar mig efter deras vanor och lever deras vardag tills det är dags att, ta sitt pick och pack och flytta på sig. till nästa soffa, nya vanor, andras vardag. det är spännande och varierande men ibland när jag vaknar i någon annans vardagsrum så kan jag inte låta bli att tänka: "vad gör jag här?" och sen är framtidsångesten framme. det är lite som en jojjo. frihetskänslan i att flytta runt och inte direkt ha några måsten slåss med framtidsångesten. friheten vinner oftast men vissa mornar vinner ångesten och då smakar morgonkaffet lite beskare och morgonciggen känns lite giftigare.