2010/11
Jag befinner mig i Jonas soffa, han är i duschen och jag passar på att reflektera lite över året som gått. 2010 har gått så otroligt snabbt men samtidigt är det absolut det långsammaste året jag någonsin har varit med om. det känns som om det bara var några månader sedan jag firade in 2010 med slagsmål och tårar ute i skogen hos jonas klasskompis samtidigt som om det känns så otroligt avlägset. Det jag nu minns bäst med 2010 är nog samma som jag alltid kommer minnas; Känslan av att stå på ett studentflak tillsammans med de vapendragare man hade haft de senaste 3 åren och skrika lungorna ur sig i frihetens namn med hela stadens blickar riktade mot sig eller kanske hur det kändes att vakna upp efter studentnatten och få verkligheten slungad i ansiktet som en rak höger? Det finns många som har varit saknade år 2010, speciellt under den sista delen av året; här kommer några exempel på de mest påtagligt saknade: Jonas, alla de dagar och nätter han befunnit sig i andra delen av landet. Stina, alla de gånger jag har behövt någon att dela en flaska vin, ett paket cigg och livets mysterier med. Josefin, alla gånger jag behövt övertalas om att allt kommer att lösa sig. Jasmine, alla de gånger jag har velat lyssna på Bob Dylan och låtsas att jag är född en annan tid. Ellen, alla gånger jag har behövt skratta tills jag gråter. Felicia, alla gånger jag har kollat på serier eller varit bakis och önskat mig sällskap. Jessica, alla gånger jag vill tänka tillbaka och minnas hur fint allt var 2007/08 eller de gånger jag bara behövt en blick som aldrig dömer och alltid förstår. Om jag skulle beskriva året med 5 ord skulle det nog bli följande: Kaffedrickande, TV-tittande, Nikotinkickande, Frustration och Rastlöshet. Och om någon undrar förresten; mitt nyårslöfte är att fimpa. på riktigt. peace.
...helt okej.
December går fort. Fort är bra. Bra går fort. Jag mår ganska bra för övrigt, kanske för att det är december eller kanske just för att det går fort? Eller av helt andra anledningar, vem vet? Iallfall så trivs jag helt okej med allting och bara det är för mig en ganska ovan känsla nu för tiden. visst finns det saker som jag gärna skulle ändra på men den där gnagande känslan av att allting bara går åt fel håll är inte lika påtaglig som vanligt. Jag har fortfarande inga planer och mina mål som förr var så tydliga går knappt att urskilja längre men det känns ändå... helt okej. jag vet att det kommer snart, snart är det min tur. vad det är har jag däremot ingen aning om och även om det oroar mig så känns det... helt okej. Jag skulle som vanligt helst vilja befinna mig i en annan tid, på en annan plats, men att vara där jag är nu känns ändå... helt okej.
disorder
scenario: en mysig hemmakväll i vardagsrummet. mamma, syster och jag spelar gitarr, tommy sitter vid brasan och en mysig stämning svävar i luften. Systers pojkvän knackar på dörren och kommer in i rummet. stämningen förändras genast, pojkvännen lite halvnervös, mamman jättenyfiken och beslutad om att lära känna sin dotters pojkvän litelite bättre, tommys ständiga lugn, mitt egna försöka att hålla tillbaka skrattet över den väldigt klyschiga: "välkommen till familjen, känn dig inte besvärad alls även om vi alla vill veta allt om dig och om du sårar vår kära dotter/syster så dödar vi dig så känn ingen press på att göra ett bra intryck"-situationen som vi alla hamnat i. Jag tänker att jag ska bryta isen och göra allting mindre outhärdligt genom att spela lite Lilla Lovis (efter två öl verkar det som en bra idé, lovar.) "Lyssnar du på Lilla lovis?" frågar jag glatt pojkvännen och sätter på "spottar aldrig ut" på hög volym. mitt försök till att skapa en lättsam stämning misslyckas dock brutalt när mamman flippar ut och skriker "SÄNK!, STÄNG AV! och SÅ HIMLA ONÖDIGT!" medans hon kämpar för att hitta ett sätt att avbryta musiken som strömmar genom hela rummet. texten är oundviklig för alla och orden träffar som spjut. SUGER. KUK. TAMPONG. allt är kaos. när musiken plötsligt stannar tar det ungefär 30 sekunder innan systern och pojkvännen har ursäktat sig halvlamt och avlägsnat sig från rummet. ett par vassa och upprörda ögon stirrar på mig och egentlligen är alla upprörda ord som kommer ur mammans mun överflödigt för att förstå allvaret och känna spänningen i luften. jag hade tydligen förstört kvällen och satt pojkvännen, mamman, systern och (jag lyssnade inte så noga här...) antagligen hela världen och alla barn i afrika i en pinsam och onödig situation. jag har haft det på känn länge men då har det mest vart på ett kul och ganska charmigt sätt men för första gången känner jag mig nu på riktigt som familjens supersvarta får and i don't think i like the feelin'. peace
att spy nykter är inte lika kul som att spy full.
att jobba med barn har sitt pris. man blir utsatt för snoriga fingrar och bakterier och virus och svinkoppor och löss och andra sjukdomar som har en förmåga att sprida sig som löpeld mellan barn. som fröken lyckas man undvika dessa smittor rätt bra genom att använda handsprit, tvätta händerna och liknande plus att man också lyckas utveckla ett visst skydd när man omger sig med de här bakterierna hela tiden. annat är det för oss vikarier. vi är aldrig på samma ställe länge nog för att vänja oss och när man väl tror att man har lyckats ducka för en sjukdom så snubblar man på en annan. denna gång snubblade jag visst på den vidrigaste sjudomen ever - vinterkräksukan. jag vaknade upp igår natt av en våg av illamående, rusade till badrummet och hann knappt fram till toaletten innan jag kaskadspydde tills jag nästan svimmade. jag kan inte minnas när jag spydde nykter sist så därför förstod jag ganska snabbt att det var nåt fel och detta bekräftades när jag några timmar senare vaknade med 39 graders feber. jag skulle ju shoppa julklappar hela helgen men istället spenderades gårdagen alltså helt utslagen i soffan. mitt födointag för dagen var tre lättsaltade chips, två värktabletter och några klunkar vatten. som tur är slår vinterkräksjukan i de flesta fall till lika snabbt som den försvinner och idag när jag vaknade var jag nästan feberfri så jag har nu druckit lite yoghurt och tagit några bett av en macka och håller tummarna för att jag lyckas hålla allting nere..
imik si mik
den där satans rastlösheten kommer ifatt mig snabbare och snabbare nu för tiden. när jag letade efter mitt säte på flygplanet som skulle ta mig mot turkiet trodde jag att behovet skylle mättas för ett tag men i samma sekund som planet landande på svensk mark en vecka senare började oros-fröet gro och nu har det slagit ut i full blom och jag måste härifrån. visst, jag har ett jobb att gå till och en lön som rullar in. visst, jag dricker mitt kaffe och sparar för tillfället mina lungorna från ciggarettrök. visst, jag kommer säkert leva mitt liv längre än de flesta och jag har det allt jävligt bra egentligen men ändå kan jag inte låta bli att tänka att det jag helst av allt skulle vilja göra är att säga upp mig från livet som det ska vara, ta de få vettiga saker jag äger och bara dra. sätta mig på ett tåg med alla mina besparingar och en limpa cigg på fickan och veta att jag kanske aldrig vänder tillbaka, att jag aldrig måste vända tillbaka. destination okänd låter oroande vackert i mina öron och har alltid gjort... Iallfall så är det måndag morgon igen, alltså på riktigt, tar de aldrig slut? Jag dricker mitt kaffe och saknar min morgoncigg som vanligt men jag börjar vänja mig lite så det är iallfall inte lika jobbigt längre. Jag ska jobba hela dagen, har stängning på dagis och måste vara kvar tills sista ungen går hem. det är väl okej egentligen men inte idag, inte när jag har så fullt upp med mina tankar att jag inte riktigt kan förstå hur jag ska lyckas hålla koll på massa barn helt själv. livet rullar på som vanligt trots att ingenting är som det borde och jag börjar vänja mig vid det också, precis som avsaknaden av morgonciggen. peace.
still sick.
Alltså nej, det här är inte okej. Precis när jag trodde att jag höll på att tillfriskna började jag känna ett konstigt tryck över pannan och huvudet började kännas oroande tungt = hej hej bihåleinflammation.. Den här sjukdomsperioden börjar ta kål på mig och mina försök att göra något vettigt. Jag tänkte ju åka till Stina i Uppsala i i fredags men det var jag tvungen att ställa in, jag tänkte jobba röven av mig för att få en fet lön i november men det har ju inte gått så jävla bra, jag tänkte fan börja träna...! Idag ska jag iallafall jobba för första gången på flera veckor och trots att mina bihålor är tilltäppta med var så tänker jag inte ställa in, jag tänker käka massa ibumetin, spraya som en galning med kortisonnässprayen och härda ut! min sjukdom smittar som tur är inte mer än en förkylning och det är bara ett tvåtimmars-pass på fritids så det ska jag nog klara av och det känns så skönt att göra någonting annat än att ligga i soffan. jag saknar mina vänner.
life put on hold
En ljuspunkt i den annars rätt dystra tillvaron var min spontantripp till Karlskrona förra veckan där jag kramades men snubben till höger och festade i skogen hos David.
Annars känns det som om jag har pausat livet. allt det jag ville göra, allt det jag skulle göra har jag skjutit upp och nu befinner jag mig i något slags ingemansland där ingenting händer och där ingenting går framåt. jag bara väntar, väntar på att mitt liv ska hitta den där riktningen som var så klar förut men som jag idag helt har tappat greppet om. skulle jag se mig själv genom mitt 15-åriga jags ögon skulle jag skaka på huvudet och skämmas. jag är så otroligt röksugen också. det här är så otroligt fel läge att sluta röka men innerst inne vet jag ju att det aldrig riktigt blir rätt läge (förutom om man blir gravid kanske och det är ju ingen risk än på ett tag) så därför fortsätter jag att ignorera röksuget. att detta medför frossa, ständig huvudvärk, illamående, yrsel och extrema humörsvängningar är svårare att ignorera men jag gör mitt yttersta och nu har jag inte rökt ens ett bloss på 2 dygn.
Turkiet
Min kära kära mor och jag var trötta på verkligheten, vardagen och kylan så vi tog oss en trip till turkiet. Det var allt vi kunde önska oss och mer med medelhavet utanför fönstret, mysiga människor, sol, bad och all inclusive (att bara kunna vifta med armbandet och hämta ut öl efter öl efter drink efter drink och kunna äta mat och desserter och snacks i en vecka utan att ens behöva titta på pengar är kanske inte kulturellt eller nyttigt men OJ vad det är bekvämt!).
bild 1; frukost på hotellet.
bild 2; utsikt från frukostbordet.
bild 3; mamma & jag i alanya stad.
bild 4; poolen.
kungarna av tylösand.
saknar sommar. saknar sand mellan tårna. Jag och J jade tagit det tuffa beslutet att skippa emmaboda och för att muntra upp oss bjöd mamma på tåg till Tylösand. Där promenerade vi längs stranden i regn och kollade in ett coverband på after beachen. Vi blev bjudna på dyra drinkar på en pianobar som låg i ett exklusivt hotell där vi senare, på jakt efter cigaretter, virrade bort oss bland trappor och våningar som var fyllda med dyra tavlor och dyrbara gäster. Vi missade Mikael Wiehe och spenderade istället kvällen i husvagnsförtältet där vi drack vin, spelade gitarr och sjöng innan vi till sist trängdes med mamma och tommy i en husvagn hela natten. Alla dessa minnen väcktes av detta foto som togs av min kära mor och som jag hittade på hennes kamera först imorse och jag kan inte vänta tills nästa sommar.
Never heard a better bad joke said outloud
ibland känns livet så himla gött. som när man vaknar halv 6 och knappt kan få i sig kaffet på grund av att man är så trött att man mår illa. som när man cyklar till bussen 20 minuter senare och det fortfarande är så mörkt ute att det skulle kunna vara natt. som när man stiger av bussen och märker att man har feber och måste gå runt med ett dunkande huvud och frossa hela dagen utan tillgång till värktabletter. som när man kommer hem igen och vet att man bara har några timmar på sig innan man ska upp halv 6 och cykla till bussen i mörkret igen. som när hösten gör sig påmind på riktigt och det inte spelar någon roll hur mycket man klär på sig för att man fryser lika jävla mycket iallafall. som när man inte har en aning om när man får träffa och krama på sin pojkvän nästa gång. som när man inte ens njuter av cigarretterna längre men ändå inte kan sluta. som när det slår en att man har blivit allt man inte ville bli när man fortfarande hade blå ögon.
ibland när man mår som förtjänat.
b.a.k.i.s.
verkligen ganska mycket bakis också. Jag förstår inte riktigt, jag brukar ju aldrig må illa och må såhär dagen efter? eller jag gjorde inte det förut iallafall men de sista gångerna så har jag varit zombie och till och med mått lite illa när jag känner lukten av KAFFE. det är ju hemskt!? det kanske är ett tecken på att man bli äldre som stina så klokt sa? för otränade ögon ser jag föresten tydligen så pass gammal ut att jag skulle kunna ha ett barn som gick på dagis.. förra veckan när jag hoppade in några timmar på ett dagis kom nämligen rektorn fram och småpratade med mig lite och sedan slängde hon fram punchlinen: "på vilken avdelning har du ditt barn då?". jag blev mycket chockad och obekväm men kunde tillslut få ur mig att jag var vikarie, inte hade något barn på någon avdelning och inget barn överhuvudtaget. dags för 20-årskris snart kanske?
kalla mig fröken kalla mig för fröken fröken
första dagen på dagis avklarad, några situationer som beskriver min upplevelse:
- Jag kommer in på dagiset, nervös och lite obekväm. en liten kille kommer fram och stirrar på mig med sin genomträngande barnblick.
- är du en fröken?
- ja.. idag är jag det!
- du ser inte ut som en fröken.
- ehm.. nehe.. men det är jag. (tänker att ungen inte ser ut som en unge utan mer som en gris)
- vad heter du?
- emma.
- ..... bajsemma.
- nej.. emma.
- BAJSEMMA! BAJSEMMA!
pojken börjar springa runt och skrika bajsemma, hämtar sina vänner och det slutar med att 5-6 ungar som springer runt i ring och kallar mig bajsemma. jag vet inte riktigt hur jag ska reagera så jag ler anträngt mot de små skitungarna och går till ett annat rum.
- Lite senare gav vi oss ut i skogen på en utflykt med de "stora" barnen (3-4 år). efter matsäcken skulle en liten tjej sova middag i en vagn medans de andra barnen skulle springa runt i skogen och leta efter en stor sten(?). En av de äldre fröknarna bad mig ta hand om vagnen och få tjejen i den att somna så snabbt som möjligt och rådgav mig att vagga vagnen i sidled för att snabba på processen. alla barn och fröknar springer in i skogen och jag är kvar med vagnen som jag börjar vagga frenetiskt fram och tillbaka. efter 5 minuter andades jag ut och konstaterade att flickan måste ha somnat när hon plötsligt tittar upp på mig och säger med is i blicken:
- jag vill inte sova när du är här.
- men.. jo försök att blunda nu, det är skönt att sova.
- JAG VILL INTE SOVA OM DU ÄR HÄR!
- men... jag kan sjunga en vaggvisa??
- JAG VIIIIILL INTE SOOOVA NÄR DU ÄR HÄR!!!! GÅ!
- jag kan inte lämna dig här, du måste sova.
- DÅ VÄGRAR JAG ATT SOMNA!
jag ger upp, ropar på en annan fröken som komme och tar över. flickan somnar på 30 sekunder. SLUTSATS: barn kan vara mycket elaka.
kolla på tv och dricka kaffe och.. nej inget mer.
På papper är jag kanske inte fullständigt arbetslös längre, jag har en timanställning. trots detta har jag aldrig känt mig så rastlös och arbetslös. det är påfrestande att gå och lägga sig på kvällen och inte riktigt veta om telefonen kommer ringa på morgonen eller inte. hittills har den aldrig gjort det. inte ett enda pass har jag jobbat och fortsätter det såhär kommer det ta ett tag innan jag lyckas spara ihop de pengar jag behöver för att kunna dra härifrån vilket är allt jag kan tänka på. flytta, skaffa ett stabilt jobb och bli någorlunda självständig.
mina rutiner de sista dagarna/veckorna har varit mer eller mindre dessa:
- Jag vaknar, tittar till mobilen för att se om jag ska jobba, konstaterar att det blir ännu en ledig dag, ligger kvar i sängen ett tag till och kollar på några avsnitt av Celebrity rehab med Dr.Drew, sveper in mig i morgonrocken, sätter på kaffekokaren, kollar på några avsnitt av Skins och sveper ett par kaffekoppar.
- runt ett kommer Fredrik och äter sin lunch, dricker lite kaffe och röker några cigaretter innan han drar tillbaka till jobbet och efter det kollar jag på tv eller serier.
- Vid det här laget kan dagen ta två vägar: jag kan antagligen sitta kvar i soffan och växla mellan att spela gitarr eller kolla på serier eller, om jag känner mig produktiv, kan jag gå ner och duscha, kläd på mig riktiga kläder och sedan kolla på tv/spela gitarr tills precis innan mamma kommer hem och jag städar bort disk, tömmer askfatet och liknande lite snabbt för att slippa tjat och gnäll.
- Jag äter middag med mamma, pratar med jonas och somnar sedan till serier och undrar om jag kanske kan få jobba dagen efter. sedan vaknar jag och allt börjar om.
arbetsintervju
CV, check. Betyg, check. Belastningsregisterutdrag, check. anställningsbevis, nästan check (hittade inget anställningsbevis men tog ett lönepapper som ändå bevisade att jag har jobbat) Omdömen, check. morgonkaffe,inte check (kaffefiltrena var slut)...
Jag ska på min första arbetsintervju i mitt nittonåriga liv idag. Det känns läskigt men otroligt skönt även om jag hellre skulle smyga mig upp till rummet igen och ner bredvid Jonas för att glömma bort att jag faktiskt måste börja leva och ta ansvar som en iallfall halvvuxen. men nu sitter jag här, fullt medveten om verkligheten, och går igenom papper, förbereder mig och försöker välja lagom seriösa kläder som utstrålar ansvar och arbetsvilja, en svår uppgift när man har min garderob. att jag dessutom känner mig som en zombie då jag varken fått mitt morgonkaffe eller kan ta en cigg för att lugna nerverna och vakna till någorlunda medvetenhet (jag har fått för mig att det inte gör succé att gå in och stina rök på en arbetsintervju) gör inte allting bättre men jag ska försöka slå på charmen och kamma hem det hör. oj vad jag ska försöka. vore ju fett men en inkomst.. he.
Jag satte den 1 timma och 10 min långa arbetsintervjun och inom en snar framtid kan ni hitta mig som barnskötare, fritidspedagog och mattant på era närmaste dagis, fritids och skol/äldrevårds-matsalar! jag har tagit mina första stapplande steg in i arbetslivet och det känns.. helt okej!
och nu då?
Jonas har åkt hem till Karlskrona och först nu när jag har varit ensam i sådär ett dygn märker jag att jag kommit av mig helt i mitt liv under sommaren. vet knappt vad klockan är och fråga mig inte ens om datum eller veckodag. jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag saknar skolan. jag saknar skolmatsalen och alla luncher och samtal som har delats runt borden därinne, jag saknar lektionerna i rörlig bild med mats oläsliga anteckningar, jag saknar lornas engelskalektioner och jag saknar damen i kafeterian som jag aldrig visste vad hon hette men som alltid var snäll mot mig. men mest av allt saknar jag att träffa mina kära homies varje dag! men ja, det är också ganska fint att vakna av alla studerande som springer förbi mitt fönster på mornarna påväg mot lindeskolan och veta att jag kan somna om, gå upp när jag vill och njuta av ännu en helt och hållet stressfri dag. men dessa stressfria dagar har också en förmåga att bli ganska.. tråkiga. men jag har ju inga pengar och inga sysslor så what to do? nej jag vet inte, jag har väl inget annat val än att leva vidare i mitt egna privata ingemansland tills jag kommer på nåt vettigt att göra.
peace
peace
fghjkpl
jag är stressad. på ett dygn ska jag hinna följande:
packa för en månad.
köpa och packa dricka så att det räcker till festival men ändå går att släpa med sig till öland via åmål, göteborg och karlskrona.
tvätta alla mina kläder.
köpa tåg och bussbiljetter.
rensa resten av den där förjävliga häcken.
lura till mig pengar på något sätt.
ha vinkväll med gamla vänner.
baka och koka kaffe till en fikagäst som kommer på eftermiddagen.
köpa massa saker.
med andra ord.. I'm fucked.
I am falling for the guy I am already sleepin' with.
Det känns ganska bra allting och jag har haft ett par fina veckor med sol, myggbett och fest. Jag och Jones har haft ett par mysiga veckor i Lindesberg. Vi har sovit länge, åkt ut och badat med matsäck och mamma, lagat middagar, grillat, druckit drinkar, gått promenader, fyllt våra lungor med kära, pussats, kollat på alla Saw-filmer, ätit chips och dip, firat 1-års-dag på en filt med lyxpicnick (ost och kex, mousserat, jordgubbar, vindruvor) och jag har blivit nykär igen. Det sistnämnda märks tydligare nu när han åkt hem, när jag till och med saknar hans irriterande vana att bita på naglarna till exempel. det är ju katastrof. men ganska fint ändå, jag har nämligen varit rädd för att alla förhållanden blir tråkiga och rutinmässiga när de har överskridit 1-års-gränsen men just nu pekar allt på motsatsen och det är ju bara awsome.
mitten på sommaren
(Jag snor bilder av Josefin för hon är så söt.)
Nu har det gått några veckor sedan roadtripen och jag kan inte bestämma mig för om tiden går extremt snabbt eller bara jättelångsamt. 19-årsfesten som jag ställde till med blev sådär lyckad. Jättetrevligt såklart eftersom det var helt underbara människor där men eftersom mor slängde ut oss innan 11 och det var fullt med myggor utomhus så blev det en tidig kväll och knappt en fullständig fylla för min del. detta gjorde dock inte så mycket eftersom midsommarafton hos stina dagen därpå var helt galet lyckad med midsommarkransar, fina vänner, utkastning av polacker, cheesecake, dans, findricka, fuldricka, oväntade däckarpositioner, sibyllameal till fyllekäk och konstig hemfärd med nattbussen.
nostalgi i förskott
det har hänt mycket nu. student, roadtrip, en till student, snabbvisit i stugan och massa massa alkohol och fattigdom. det är väl så det ska vara när man befinner sig i min livsposition och jag skulle ljuga om jag sa att jag önskade att det inte alltid var precis såhär. Jag har egentligen alltid vetat det men på sista tiden fått ännu en bekräftelse på hur lyckligt lottad jag är som har de vänner jag har och jag har fått insikt i hur tomt det kommer att bli att bygga ett vuxet liv utan att träffa dem varje dag. men nu ska vi inte deppa över det, jag kommer förhoppningsvis alltid att ha dem - kanske inte fysiskt nära men PSYKISKT närmare än de har lyckats kommit mig tror jag aldrig att någon kommer lyckas med. och jones kommer hit imorgon och vi ska kramas och hångla och just nu ska jag sova för jag kan inte vänta längre på det där pirret i magen som kommer att infinna sig när han rör mig och ler mot mig för första gånger på ett antal veckor.
wicked
Nu är det sommar på riktigt och imorgon blir jag arbetslös.
I tisdags hade jag vänner på besök på frukostbjudning som sinade ut i förfest och en mycket mycket trevlig dag + galen natt. vad har jag gjort för att förtjäna såna här fina och fräna vänner va?